Genom springorna.

Många hade menat att du var ditt rimmande adjektiv. Varför gapa så högt, varför vara så drabbande? Andra hade menat att du är simpel, allt för simpel att slösa skrivtid på. Det blir lätt lite illamåendeframkallande med din färg som kan kläs med klichéer.

Jag håller med, om man nu väljer att göra det.
Framför allt skulle nog många säga att du är hård och obekväm.
Låt oss spola förbi att du är vackert solgul, att strålarna fajtas med dig kring vem som lyser skarpast. Låt oss spola fram till det som gör dig verkligt betydelsefull.
För mig.

Du är vacker utan tvekan och jag är svag för det vackra, därav att du ens fick din plats hos oss till en början.
Men bortom det var du det första m å s t e t.
Eller ja, i ärlighetens namn det andra.
Namnskylten tog förstaplatsen.

Andersson • Jusufovic

91

Vi var själva inte inflyttade, men den var det minsann. Jag insisterade på detta, ytterligare en av mina logiska OCD-prioriteringar i livet. Namnskylten skulle kvickt upp för att täcka de horribelt rostiga siffrorna till husnummer.

Jag får nämligen estetiskt allergiframkallande besvär när man inte tar hand om sin omgivning.
När inte man inte vårdar-och-tar-hand-om.
Besvären kan liknas vid allergi mot något som ger andningssvårigheter. Det är inget jag väljer, antihistaminet blir alltid i mitt fall att se till att åtgärda och korrigera fortast möjligt för att kunna andas normalt och gå vidare.

Det är en last, en som jag absolut inte har lärt mig att hålla i schack och min förhoppning är att det kommer med åren.
Helst ser jag såklart att människor slutar förfula miljöer. Det är verkligen synd att sociala mediers förskönande effekt inte följer med till verkligheten, för husnumret var skinande som du på bilderna. 

Du var vårt första gemensamma köp i vårt första gemensamma hem, det som skulle symbolisera att våra liv nu skulle sammanflätas på ett mer allvarsamt sätt än fingrarna hittills gjort.
I ur och skur står du där och lyser upp våra liv.
Jo, så är det faktiskt.

Otaliga mys har rymts där vi trängt ihop oss med den lilla mellan oss sent in på kvällstimmarna. Alldeles för många rundor Yatzy i blåsten, böcker som plöjts, timmar under vinterdagar som spenderats tomgloendes in i en sprakande eld, eller snöberg som byggts precis framför dig. Gapskratt som överröstat musiken som ofta är med till grannars förtret. Eller kvällar jag legat raklång på dig, iakttagit stjärnhimlen och undrat om det är möjligt att känna sig så levande.

Tänk så mycket liv som ryms på en bänk.

Du har inte alltid gjort det enkelt för mig, för någon av oss och jag gillar det.
Där finns lager inuti oss alla som kräver special-borr för att kunna nås fram till, det är jag alldeles säker på.
Den behöver inte vara aggressiv och högljudd, men stabil och uthållig med mycket tålamod.

Du har varit vår special-borr.

Utöver allt det liv jag uttryckt ovan så har du burit många läkande och expanderande samtal i olika konstellationer mellan oss tre, stor som liten.

Det finns tillfällen vi satt oss hos dig med tunga sinnen, för att sedan resa oss lättare än fjärilarna i lavendeln bredvid. Det tunga tycks då ha runnit bort genom springorna i din konstruktion.

När det var dags för oss att tänka på nya äventyr och vårt hem skulle ut till försäljning, så hade jag ett fotografi i mitt bibliotek som är särskilt speciellt för mig. Jag tvekade kring om jag ville ha med det i annonsen då det skulle kännas för naket av någon anledning. Till slut sa jag ändå till mäklaren att jag har ett fint fotografi på vår bänk som jag gärna ser är med.

Det återstår att se när dessa äventyr är nära, men en sak är säker. Din plats är given var vi än hamnar oavsett om du estetiskt kommer harmonisera med omgivningen eller inte.

För att just ja; dubbelmoral är också en last jag inte lyckats hålla i schack fullt ut än.