Citronfjärilen.

Hennes ivriga men bestämda lilla röst hördes på håll, hon verkade ha något viktigt att säga. Jag försökte lyssna så uppmärksamt jag bara kunde.

"Jag vill påminna om att du blir löjligt lycklig över att dina tio kronor räcker till tjugo tuggummin och hur du blir mätt på körsbär och bigarråer, hängandes i träden hela dagarna. Jag vill påminna dig om att du kan spendera en hel eftermiddag med att jämföra vems lönn-näsa som sitter kvar längst, eller skynda med att kissa för att du måste ut och räkna prickarna på nyckelpigorna. De är många och det tar förstås tid.

Jag vill påminna dig om att du ibland kan komma på dig själv att tänka att du är lyckligt lottad som får leva på samma planet som just citronfjärilen. Jag är säker på att det är viktigt att jag påminner dig om detta.

Jo, jag vill påminna dig om att när du tar riktigt hög fart med gungan, så kan du med tårna känna hur fluffiga molnen är. Vissa påstår att det inte stämmer, men jag vill påminna dig om att du vet att det visst gör det.

Jag vill påminna dig om att du inte har tid att tänka och grubbla nu eller vad ni vuxna alltid sysslar med som tar sådan tid. Vi måste ju skynda oss upp i trädet, jag ska visa dig något!"

Hon hade rätt. Utsikten var värd varenda skrapsår. Vi tummade på en livsviktig sak, den lilla flickan i mig och jag. Hon hade ju trots allt tagit sig igenom väl genomarbetade lager av år för att påminna mig.

Löftet är enkelt; hon är, jag är.